Är det creddigt att dissa?

Jag gillar att det finns bloggar. De ger en möjlighet för vem som helst att snacka om det de vill och gillar. Samtidigt blir det förstås grädde på det redan gräddtoppade moset vi kallar mediebrus. En grej med att blogga är ju att man ska kunna skriva relativt spontant. De flesta sitter inte och redigerar sina texter i det oändliga, men jag kan ha fel.

Genom bloggen kan alla bli kritiker och recensenter av allting. Att formulera riktigt bra kritik kan påverka världen. Samtidigt undrar jag vad det är som gör att det är så creddigt att dissa? Alla gör väl det, i mer eller mindre skala. Jag också. Men det är skillnad på talat och skrivet. Så fort det står där, svart på vitt på den belysta skärmen, etsar sig orden fast och faller inte lika lätt i glömska.

En skönt formulerad diss verkar roligare att skriva, och mer lockande för läsaren, än en hyllning. Kanske enligt parollen "det går att skriva så mycket mer om något som man tycker är negativt". En arg och provocerande krönikör läser vi hellre än en som tycker att allt är bra. Och så en dag hittar man en blogg som hånar något som ens vänner lagt all sin lediga tid på. Då är det inte lika kul längre och bloggen sätts i ett vidare perspektiv.